Den hellige Romfar av Tuna (1200-t)

Ved landeveien mellom Sala og Västerås ligger Romfartuna kirke, som ved siden av Munktorp er den staseligste og mest minnerike av Västmanlands landskirker. Den kalles i dag «katedralen på sletten». Den var en praktfull rasteplass langs pilegrimsveien til Nidaros og er ennå en av bispedømmets største kirker. Den fortelles å være bygd av en St. Romfar, som kirken og sognet senere har fått sitt navn etter. Den eldste delen av kirken er fra 1200-tallet, da Romfar bygde den. Om denne Romfar forteller et sagn, som ble nedtegnet i 1754 av Olof Grau i hans bok «Beskrifning öfwer Wästmanland»:

«Af en Romfar eller Romfarare skal denna sockn fådt sit namn Romfartuna eller Romfärdtuna. Sägen är att den som lagt första grunden til Kyrkan i socknen, skal, sedan byggnaden warit påbegynd, icke haft medel at fullborda henne, utan då penningar dertil började fela, rest omkring at insamla medel och under samma resa kommit fram ända til Rom, utaf hwilken Peligrims färd han sedan blifwit kallad Romfarare eller Romfar; och derpå när han återkommit, skal han fullbordat den påbegyndta Kyrkobyggnaden, hwaraf Kyrkan, sedan hon således blifwit färdig, skal fådt sit namn Romfartuna eller Romfärdtuna. Det berättas äfwen at denne så kallade Romfar skal sedermera blifwit oskyldigt halshuggen på det rummet, hwarest den förr nämnda Romfars källan är belägen, wäster norr ifrån Kyrkan och Prästgården, samt at han derefter blifwit begrafwen uti en hög, som härintil nu i dag finnes på wäster norra Prästegårds ängen: Om detta dråpet är äfwen denna berättelse, at straxt efter som Kyrkan blef färdig skal Mässekalken som der wid Kyrkan redan funnits blifwit bestulen, och emedan Romfar och hans följeslagare i det samma ärnat sig resa härifrån, så hafwa de blifwit för samma stöld misstänckte, hwaruppå Romfar enär han härom blifwit tilspord skal derpå sjelf fäldt den domen at i hwilkens wäskor samme Mässe-kalk finnes, den skulle utan skonsmål dödas wid närmaste träd: När då en af de andra funnit sig wara dertil skyldig, skal den samme skaffat Kalken ifrån sig ibland Romfars saker, och då han der blef funnen, skal Romfar blifwit af menigheten dödad; hwarefter på samma rum källan upsprungit.»

Fortellingen om den stjålne kalken og dens gjenfinning har en viss likhet med den kjente fortellingen om Josef i (1.Mos 44), hvor han gjemmer sitt beger i Benjamins sekk. Om legenden inneholder noe av sannhet, er uvisst. Den fromme pilegrimen fra Tuna skal egentlig ha hett Lars og ble kalt Lars Romfararen, for enkelhets skyld forkortet til Romfar.

Men det er ikke en gang sikkert at sognet virkelig har fått sitt navn etter en pilegrim til Roma. Om man tolker Romfartuna som «Roma-farerens tun» (= gård), så utgjør ordet Romfarare en parallell til det kjente Krikifarir, «Grekenland-farer». Men det er også tenkelig at vi i ordet Romfar i stedet har å gjøre med det «rum» som inngår i stedsnavnet Rumbygden, den slettebygden hvor Romfartuna sogn virkelig ligger. Ordet Romfar skulle da være ensbetydende med gammelsvensk Rumfarir, det vil si Rumbo, og stedsnavnet Romfartuna skulle bety Rum-boernes tun (gård). Sammensetningsleddet farir i samme betydning inngår i ord som Blekingsfarir, Sjælandsfarir, det vil si Blekingsbo, Sjællandsbo.

Om den siste forklaringen er den riktige, kan vel legenden om Romfar forklares som et mislykket forsøk på å tolke stedsnavnet Romfartuna, hvis virkelige betydning – Rum-boernes tun – man hadde glemt.

Romfar ble ført opp på berget og halshogd. Hans hode rullet nedover berget og ble liggende på en eng nordøst for kirken. Der strømmet straks den såkalte Romfars kilde opp. Den ligger som det heter hos Grau, like nord for prestegården. Men når han forteller om dette, tilføyer han: «Detta må lämnas i sitt ovissa värde», og det er tydelig at han ikke helt trodde på historien. Men kilden ble for mange beviset for Romfars uskyld og bekreftelsen på hans martyrium. Ved den samlet sogneboerne seg på trefoldighetsnettene og ved midtsommer for å leke og drikke av det helsebringende vannet.

Den også omtalte «Romfars hög» ligger i prestegårdens Västeräng. Det har imidlertid blitt betvilt at den er en gravhaug. I Romfartuna kirke henger det et senmiddelaldersk bilde malt på tre, som forestiller en mann i pilegrimsdrakt. En språkremse som løper over bildenes hode, opplyser at det er «Sanctus Romfar». Han er avbildet i naturlig størrelse, en vennlig leende og skjeggete mann i rød kappe, med bredbremmet pilegrimshatt og en lysende glorie over hodet. Hver sommer fremføres foran kirken et krønikespill som minner om Lars Romfararen og kirkens tilkomst.

Romfar har kanskje ikke vært den eneste av Romfartuna sogns helgener. I kirken oppbevares en middelaldersk gravstein over en jomfru ved navn Margareta, som grusomt ble myrdet nær Ansta gård. Samme Olof Grau som har gjengitt sagnene om Romfar og Margareta, retter oppmerksomheten mot enda en helgen fra Västmanland. Det er den hellige smeden i Möklinta.

Den hellige Romfar har ingen kjent minnedag, men i Sverige feires den 24. september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalenderen.