Har biskopskonferenserna någon auktoritet? 30 år av diskussion

Åtminstone sedan det Andra Vatikankonciliet (1962-65) har man i den katolska kyrkan diskuterat de frågor som tas upp av påvens nya brev om biskopskonferenserna. Har biskopskonferenserna någon egen auktoritet? Eller är de bara ett praktiskt redskap som gör det lättare för biskoparna att samarbeta? Vad händer med en enskild biskops auktoritet om han inte är överens med sin egen biskopskonferens?

Johannes Paulus II:s brev kan sammanfattas ungefär så: biskopskonferenserna är användbara men har ingen egen auktoritet. Därför kan de uttala sig bara om de är enhälliga, om de alltså är summan av alla sina enskilda biskopar, och de kan inte tvinga någon enskild medlemsbiskop. Påven är mån om att biskopsuppdraget skall utföras av de enskilda biskoparna, inte av anställda på centrala kontor.

Under de första kristna århundradena brukade biskoparna i ett eller flera länder sammanträda på möten som kallades synoder eller koncilier. Kardinal rtzinger sade vid presentationen 23 juli att dagens biskopskonferenser borde försöka fungera som de fornkristna lokalkoncilierna, som strävade efter enstämmighet och efter att få sina beslut godkända av världskyrkan representerad av påven, Roms biskop. Idag finns det flera samarbetsformer för katolska biskopar. Med koncilium menar man idag ett extraordinärt möte för alla världens biskopar. En synod är ett mer rutinmässigt biskopsmöte om en viss fråga eller ett land eller världsdel. Biskopskonferenserna är permanenta samarbetsstrukturer som ofta har kommittéer och kommissioner som ägnar sig åt specialfrågor. De första moderna samarbetsorganen för ett lands biskopar skapades i Belgien 1830 och Tyskland-Österrike 1848. I många länder inrättades de först efter det Andra Vatikankonciliet. Idag finns det 108 nationella biskopskonferenser och 14 internationella församlingar av biskopskonferenser, alltså på världsdelsnivå. Vatikanens årsbok tog med biskopskonferenserna för första gången 1960. Då var de 42 stycken. De katolska biskoparna i Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island utgör den nordiska biskopskonferensen som grundades 1960, två år före öppnandet av det Andra Vatikankonciliet.

Konciliet uppfann alltså inte biskopskonferenserna men uppmuntrade dem. Konciliet innebar över huvud taget en återupptäckt av kollegialiteten, alltså alla biskopars gemensamma ansvar för världskyrkan, och uppmuntrade biskoparna att samarbeta lokalt i biskopskonferenser, som kan "ge ett mångskiftande och fruktbart bidrag till ett konkret förverkligande av det kollegiala sinnelaget" (Om Kyrkan/Lumen gentium 23).

Men konciliet klargjorde inte om biskopskonferensernas beslut i sig var bindande för alla troende och för enskilda biskopar som inte var överens. Frågan besvarades inte heller av den nya kyrkolagen 1983, som tog upp konferenserna och sade att de kunde avgöra en del frågor om gudstjänst och liturgi, antagning till diakon- och prästutbildning, trosundervisning och mycket annat."

Hur omdiskuterad frågan har varit framgår av att Vatikanens råd för tolkning av lagtexter i sin årsredovisning 1997 skrev att det studerat frågor om biskopskonferenser har rätt att flytta helgdagar från veckodagar till efterföljande söndag, frågor om prästernas pensionsförhållanden och hur man delar ut kommunionen.

Det väckte debatt 1985 när kardinal Ratzinger i en bokintervju sade att biskopskonferenserna "inte har någon teologisk grund" och inte hör till den struktur som Kristus gett kyrkan. De har en praktisk funktion men får inte dölja biskopens sanna roll och identitet i ett berg av byråkrati, tyckte Ratzinger.

På biskopssynoden 1985 var det många som ville ge biskopskonferenserna störra auktoritet medan andra biskopar ville värna om den enskilde biskopens auktoritet.

1988 offentliggjorde Vatikanen ett utkast som hette "Biskopskonferensernas teologiska och juridiska status." Många biskopskonferenser tog avstånd från det och bad Vatikanen skriva om det helt och hållet. Utkastet sade, till skillnad från påvens nya brev, att konferenserna inte har någon kompetens att uttala sig om trosläran och moralfrågor.

1990 berättade dåvarande prefekten för biskopskongregationen kardinal Bernardin Gantin för biskopssynoden att Vatikanen hade beslutat att skriva om dokumentet och sedan lägga fram det för påven. Detta nya utkast skulle enligt Gantin vara mindre juridiskt och mer pastoralt formulerat. Han betonade också att kommittén som arbetade på dokumentet inte ville sätta stopp för en pågående teologisk diskussion utan låta den få tid att mogna. Också kardinal Ratzinger betonade vid presentationen av påvens brev 23 juli att dokumentets syfte inte är att sätta stopp för teologisk forskning om biskopskonferenserna.

Vatikanradions skandinaviska avdelning

av Webmaster publisert 26.03.2010, sist endret 26.03.2010 - 11:52