Paven ved Sinai

Påven Johannes Paulus II inledde 26 februari jubelårets vallfärder i bibelns spår med ett besök i det ortodoxa Sankta Katarinaklostret nedanför berget Sinai i dagens Egypten, där Gud skall ha gett tavlorna med de tio buden till Moses efter uttåget ur Egypten.

Strax före elva på lördagsförmiddagen kom påven till Sinai efter en timslång flygresa på ett militärflygplan. Från den lilla flygplatsen fördes han i bil till klostret, som ligger på 1500 meters höjd över havet. När Johannes Paulus II steg ur bilen togs han emot av klostret ledare biskop Damianos och hans 23 svartklädda skäggiga munkar som följde påven in i Sankta Katarinaklostret som tycks växa fram ur klipporna i dalen mellan de höga bergen. Omkring 1500 kristna väntade i olivlunden bredvid klostret. Bland dem församlade fanns många ungdomar med gitarrer och gulvita mössor i Vatikanens färger.

Besöket vid Sinai var Egyptenresans höjdpunkt men blev mindre storslaget än påven hade hoppats. I sitt brev "Inför det tredje årtusendet" från 1994 skrev påven att han ville genomföra ett möte mellan kristna, judar och muslimer på Sinai år 2000, men de planerna har han fått avstå ifrån. Klostrets 23 ortodoxa munkar har beslutat att påven inte heller fick be inne i det ortodoxa klostret. Johannes Paulus II fick nöja sig med att leda en gudstjänst i olivlunden utanför klostret.

Påven påminde om traditionen att Moses skall ha mottagit tavlorna med Guds tio budord på denna plats och sade att de tio buden, den judiska lagen, inte har upphävt utan fullbordats av Jesus.

"Att följa buden är att vara trogen mot Gud men också mot oss själva, mot vår sanna natur och vår djupaste strävan. Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill äras genom att de han har skapat växer: Guds största ära är den levande människan. Denna vind bär på en inbjudan till dialog mellan efterföljarna till de stora monoteistiska religionerna. (...) Sinai fullbordas på ett annat berg, förvandlingens berg, där Jesus visar sig för sina lärjungar omstrålad av Guds härlighet. Moses och Elia är med honom för att vittna om att fullheten av Guds uppenbarelse är i den förhärligade Kristus. På förvandlingens berg talar Gud från molnet som han hade gjort på Sinai. Men nu säger han: "Detta är min älskade son. Lyssna till honom." (Mark 9:7). Han befallar oss att lyssna till hans son, för "ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för" (Matt 11:27). Så får vi lära oss att Guds verkliga namn är FAR. Det namn som är bortom alla andra namn: ABBA! (jfr. Gal 4:6). Och i Jesus får vi veta att vårt verkliga namn är SON, DOTTER. Vi lär oss att förbundets och utvandringens Gud befriade sitt folk för de är hans söner och döttrar, som inte är skapta för slaveri utan för "den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Rom 8:21). Så när Paulus skriver att "vi har dött bort freån lagen med Kristi kropp" (Rom 7:4), menar han inte att lagen från Sinai har upphävts. Han menar att de tio buden nu kan höras genom Guds älskade Sons röst. Den människa som befrias av Jesus Kristus in i den äkta friheten är medveten om att han eller hon inte är bunden av en mängd yttre föreskrifter, utan inuti av den kärlek som har slagit rot i hjärtats djup. De tio buden är frihetens lag: inte frihet att följa våra blinda drifter, utan friheten att älska, att välja vad som är gott i varje situation, även när det är en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi följer. Vi underordnar oss Fadern genom Kristus Jesus i den heliga anden (jfr Rom 6:14; Gal 5:18). När Gud visar sig på berget och ger sin lag, uppenbarar han människan för henne själv. Sinai står mitt i hjärtat av sanningen om människan och hennes öde."

Resan till Egypten är Johannes Paulus II:s nittionde utlandsresa sedan han valdes 1978. Den är början på en vallfärd i bibelns fotspår som fortsätter 20 till 26 mars med besöket i Israel, de palestinska områdena och Jordanien.

På fredagen, Egyptenresans andra dag, påminde påven om sitt allra djärvaste ekumeniska förslag: att ändra utformningen av själva påveämbetet för att göra det lättare för de splittrade kristna kyrkorna att återförenas. Det var ett förslag han framförde för första gången för fem år sedan. På fredagseftermiddagen mötte han ledare för andra kristna kyrkor och samfund i Kairo och sade att han inte var nöjd med framstegen: "Kära bröder, vi får inte slösa bort vår tid!" "Vi känner inte varandra tillräckligt. Låt oss finna vägar för attt mötas", sade påven. Han sade också att samtalen mellan katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna måste föras vidare.

"Jag upprepar vad jag skrev i mitt rundbrev Ut unum sint: allt som handlar om enheten mellan alla kristna gemenskaper angår Roms biskops särställning. Därför vill jag upprepa min inbjudan till alla "kyrkoledare och deras teologer tillsammans med mig att föra en broderlig och uthållig dialog och detta ämne. Vi kan lämna bakom oss meningslösa stridgheter och i stället lyssna på vanrandra och enbart ha i tankarna Kristi vilja för sin kyrka" (Ut unum sint 96). Vad gäller Roms biskops uppdrag ber jag den heliga anden att låta sitt ljus stråla över oss och upplysa alla herdar och teologer i våra kyrkor, så att vi tillsamans kan försöka förstå hur denna tjänst kan bli en kärlekstjänst som erkänns av alla berörda". Kära bröder, vi får inte slösa bort vår tid!"

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB