Den hellige Ingemo av Dala

Den hellige Ingemo er en svensk lokalhelgen eller bygdehelgen i Dala sogn i Gudhems herred i Västergötland. Der på grensen mellom Vretens församling og Dala har det i fordums tid ligget et kapell, viet til en St. Ingemo, og ennå i dag kan vi der på stedet se St. Ingemos kilde, en av landskapets merkeligste offerkilder. Den gården på hvis mark det nå forsvunne kapellet har ligget, heter ennå Kapellet, og mellom dens bolighus og ladegård ses en steinhaug som oppgis å være grunnen til det lille kapellet. Det var ifølge et dokument fra 1667 viet

åt en kvinna, Ingemo benämnd, boende i stommen i Borgunda by. Hon har varit dyrkad som en gudinna i sin livstid och sedan, när hon dog, har de, som då levde, förfärdigat ett kapell nederst här i Dala socken.

Hva offerkilden angår, er den nå steinsatt og har tak av en kalksteinshelle. I likhet med St. Torstens kultsted har også St. Ingemos blitt avbildet i det store billedverket fra stormaktstiden, Suecia antiqua et hodierna, og også i riksantikvar Johan Peringskiölds store arbeid Monumenta sueo-gothorum, som stammer fra samme epoke, finner man et bilde av det. Peringskiölds tegning viser til venstre den overbygde kilden, som det strømmer en kraftig vannstrøm ut av, og til høyre, på den andre siden av en landevei, synes en lund omgitt av en mur, og i midten står et kors kringsatt av steiner.

Når den hellige Ingemo har levd, når hun har begynt å bli påkalt som helgen og når hennes kapell har blitt reist, vet vi ingenting om. De folkelige kultskikkene som har vært knyttet til stedet, har sine røtter helt tilbake i førkristen tid, men har blitt nedtegnet først etter reformasjonens innføring.

I 1671 mistet lektor W. Luth i Skara tålmodigheten. Han satte seg ned og skrev til Skara domkapittel for å få en endelig slutt på den store overtro som fra gammelt av fantes på Dala skog. Der dyrket allmuen ennå en hellig kvinne ved navn Ingemo som om hun var en gudinne, skrev lektoren. Spesielt på pinsedagen og midtsommernatten kom folk løpende til den lunden og kilden som de hadde gitt hennes navn.

Midtsommernatten 1671 hadde lektoren selv hørt en ugudelig vise bli sunget der. Han skrev ned teksten til den så domkapitlet kunne høre ordlyden til den bønnen som pleide å leses ved St. Ingemos källa. Oversatt til moderne svensk lyder den:

Fördenskull är jag kommen hit /att söka hjälp med största flit / vid denna lund och hälsobrunn, / som gör många sund.

Dess helga vatten drickes in, / så utstrykes skadan min. / Med knäfall för sankte Ingemos kjäll' / gör jag min bön i denna kväll

och hoppas på den helgas nåd, / av vilken hjälpen kommer från. / Tre gånger går jag runt omkring. / Mitt offer uti denna ring

jag lägger ned tacknämelig / ber dem låta behaga sig / min sorg att lindra dag från dag, / min lust att komma på nytt i lag.

Slik sang man sommeren 1671 mens man hentet vann til seg selv og dyrene fra S:ta Ingemos kilde. Det fantes også dem som kledde av seg og badet sin kropp i kilden.

En skildring av det pittoreske kultlivet på St. Ingemos gamle kirkegård har blitt etterlatt oss i den redegjørelsen som ble gjort av sognemenn i Dala ved biskop A. Omenius' visitasjon i sognet i 1681 og som lyder:

«Av våra förfäder hava vi hört att samma Ingemo haver i sin tid varit hållen för en helig kvinna och haver på det rummet blivit död och begraven, der källan och lunden nu är, men hennes lik är sedan fört derifrån och på Dala kyrkogård begravet. Källan anbelangande, så är hon uti Ljunghems socken, men Lunden är uti Dala socken. Och har uti många tider varit vidskepelse brukad vid samma källa och lund, men mer i forna tider än nu, sålunda nämligen, att de först gått några resor omkring lunden, och sedan till källan, somlige hava druckit av dess vatten, men somlige hava tvättat sig deruti och strax offrat något i källan, antingen penningar eller något annat, såsom nålar, hakar, eller och ett stycke bröd och återigen gått uti lunden, där de vid en stubbe fallit på knä, gjort sin bön och sedan uppå stubben offrat några kläder, dem sjuke människor förr hava brukat ... »

S:ta Ingemos kilde er der fortsatt. Den nåværende jordeieren har fortalt at han omkring den har finnet atskillige mynter fra 1600-, 1700- og 1800-tallet. Han har også medgitt at han selv og mange andre har drukket av kildens vann for å bote heshet og forebygge forkjølelse. Han har også bevitnet at en kvinne fra trakten av Värnamo kom til kilden på midtsommeraften 1953 for å drikke. Hun tok også hjem vann til sin sønn, som var plaget av høysnue. Senere samme sommer kom hun tilake og hentet mer kildevann. Da hadde sønnen blitt frisk.

Den hellige Ingemo har ingen kjent minnedag, men i Sverige feires den 24. september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalenderen.