Den hellige Margareta av Ansta

Den hellige Margareta er en svensk lokalhelgen eller bygdehelgen i Ansta i Västmanland.

Ved landeveien mellom Sala og Västerås ligger Romfartuna kirke, ved siden av Munktorps den staseligste og mest minnerike av Västmanlands landskirker. Kirken fortelles å være bygd av en St. Romfar, som kirken og sognet senere har fått sitt navn etter. Men Romfar var ikke den eneste av Romfartuna sogns helgener. I det sørøstre hjørnet av kirken oppbevares en middelaldersk gravstein, hvor det er avbildet en kvinne med utslått hår og sammenknepte hender, med sår i ansiktet og på hendene. Den latinske innskriften lyder: Sub iste lapide requiescit juvenca quedam nomine Margareta trucide occisa prope Anesta, ubi nunc erecta est capella lignea Anno MDVII («Under denne steinen hviler en jomfru ved navn Margareta, som grusomt ble myrdet nær Ansta gård, hvor nå det finnes bygd et trekapell, år 1507»).

Det er den hellige Margareta av Ansta, Västmanlands siste helgen. Olof Grau gjengir i sin bok «Beskrifning öfwer Wästmanland» fra 1754 folkesagnet om jomfru Margareta. Hun ble kalt Marit og var en from, rik og vakker bondedatter. En dag pløyde hun sin fars åker i sin hvite ullkjortel og et gult- og blåstripet livstykke. Disse klærne skal lenge ha blitt oppbevart i Romfartuna kirke. Da hun hadde pløyd ferdig for dagen, forberedte hun seg på å gå hjem.

«Hon har som säjes, då hon gådt och kördt i åker wid Äsbyn eller inåt Ansta, blifwit af en elak menniska öfwerfallen, som först welst anmoda henne til otuckts bedrifwande med sig; men som han derutinnan ingen ting kunnat winna hwarken med låck eller påck, så har bofwens kärlek förwandlats i grymhet och hon igenom flyckten undan för honom sökt förswara sin ära, til des hon fallit död neder icke långt ifrån Ansta.»

Da Margareta forsøkte å flykte, ble skurken voldsom og hogg etter henne med sitt sverd. Hun klarte å komme unna, men straks før hjemmet falt hun til jorden og forblødde. Til hennes ære ble det der bygd et kapell som fikk navnet Jungfrutuna som et tegn på at hun med livet som innsats hadde lyktes i å forsvare sin dyd.

At et kapell ble reist på det stedet hvor Margareta led døden, gir anledning til å formode at hun ble æret som en hellig kvinne. Hun har jo faktisk lidd døden under en slik omstendighet (nemlig under forsvar av sin jomfruelighet) at hun lett kunne ha fått helgenry. Det stedet hvor kapellet skal ha stått, kalles ennå Kyrkogärdet. På Graus tid kunne man nøyaktig peke ut den veien som Margareta flyktet unna ugjerningsmannen.

Dette kapellet fantes fortsatt på midten av 1700-tallet. Til Margaretas minne la man en gang av steiner langs fluktveien, «alltifrån det rum där Margareta först skall ha blivit slagen, och varifrån hennes blod under flykten runnit, och till det ställe hon omsider fallit död neder på jorden».

I en rapport til myndighetene om traktens fortidsminner skrev sogneprest Petrus Ihrestadius på 1660-tallet:

Det finnes här ingenting annat, som antecknas kan, än detta allenast, att uppå kyrkogården ligger en gravsten med en uthuggen och sargad jungfru, vilken för sin kyskhets skull är illa sargad och dödad uppå Anesta ås.

I Romfartuna sogn levde minnet om Margareta gjennom århundrene. I 1874 kunne folkelivsforskeren Rickard Dybeck nedregne en skillingsviselignende vise som fortsatt ble sunget om henne. Som de fleste slike viser er den for lang til å gjengis, men dens sentrale avsnitt skildrer nidingsdåden mot Margareta på følgende vis:

Men Marit lullar sin visa, / Skogen ståndar så när, / Det vart annat än lisa: / Skogsmannen grå står där.

«Ant'en vill jungfrun komma / strax i min öppna famn, / eller för svärdet domna / och ändå varda på skam!»

Ung Marit bleknar och bävar, / tårarna falla till mark, / hon släpper tyglarna neder / och flyr så brått som hon kan.

Det bär över stock och stenar, / Skogsmannen var ej sen. / Så många dagar du räknar / I dryga månaden en,

så många hugg han hugger / uti Marits vita skinn, / till dess hon sårad ligger / i blodet og sargat linn'.

Vi kjenner ingen minnedag viet til Margareta, men i Sverige feires den 24. september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalenderen.