Den hellige Stefan av Gudsberga (d. 1510)

Den hellige Stefan av Gudsberga (Helge Bror Staffan) er en svensk lokalhelgen eller bygdehelgen i Gudsberga i søndre Dalarna.

Cistercienserordenen, en reformert gren av benediktinerordenen, opplevde sin blomstringstid i eldre middelalder, på 1100-, 1200- og 1300-tallet. På 1100-tallet oppsto de første klostrene av denne ordenen i Sverige – Alvastra, Nydala og Varnhem. De følgende århundrene medførte en nedgang for cistercienserne og en økende betydning for andre ordener. Imidlertid ble det så sent som i 1477 grunnlagt et cisterciensisk munkekloster i Husby sogn i søndre Dalarna av ridderen Ingel Jönsson (Puke) og hans hustru Birgitta Sonadotter (Andreas Rhyzelius, Monasteriologia sviogothica eller kloster-beskrifning (1740), Linköping 1740, s. 258). Det var Sveriges yngste kloster og også det nordligste. Klosteret fikk navnet Gudsberga, på latin Mons Domini. Ruiner av klosteret er ennå synlige. I historieskrivingen heter det at Alvastra var dets moderkloster, men donasjonsbrevet er undertegnet i Julita kloster.

Det er i Gudsberga kloster som Nobelprisvinneren Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) lar sitt dikt «Vallfärd» utspilles (Vintergatan, 1930). Karlfeldt forteller om en valfart til Gudsberga. For de pilegrimene som kommer til klosteret, er det en spesiell munk som tiltrekker seg oppmerksomheten fremfor de andre: Helge bror Staffan.

Vallfärd

Konungen äger i Husby en gård, men Gud bor nära därvid. / Dit gick vårt pilgrimståg en gruvsam bebådelsetid.

Där bor ock jungfrurnas jungfru, älskad av mödrar och mör, / främst i sin Herres tjänst och främst i helgonens kör.

Pest var i landet. Vandrare lågo i härbärgeshus, / famnade döda varann, då dagen vart ljus.

Även bland boskap och menlöst fä var sjukdomen stor. / Blod rann i stävan, blodmjölk av getter och kor.

Mödrar födde med yttersta nöd, och ofta var fostret dött. / Dömt och förtappat tycktes allt levande kött.

Göken gol det året se'n jul, och vattnen fröso ej till. / Marken bar varken snö eller gräs, det var som en gall april.

Var ock den vintern luften full av en dov melodi. / Vinden smekte som ros och stang som törne och bi.

Då kom prästernas maning: Upp till Marias fest! / Hon som var människa själv skall hjälpa oss bäst.

Klockorna ringde vid öppen älv, men bygden var tom. / Alla voro de farna till Dalarnes helgedom.

Vagnar och gående trängde varann, och hästarnas gny, / mänskornas klagan växte från by till by.

Barnen slängde i konten på mödrarnas rygg. / Blinda trevade. Skyn var torrmörk och stygg.

Gudsman och våldsman sökte varann i sin nöd, / gingo som bröder, tiggde av tiggare bröd.

Sakta skredo vi, Husby låg för oss, öppet och stort. / Skarorna trängdes redan vid Gudsberga port.

Konungen själv gick ut ur sitt hus och drog efter älven ner. / Riddare följde hans gång under vita och röda baner.

Sorgset kring bäcken brusade ask och alm, / vajande tungt för var dånande pilgrimspsalm.

Kyrkans golv var som is, men anleten blossade hett. / Fukten på murarna lopp som en ångestsvett.

Helge bror Staffan, han som gör under, satt på sin stol. / Pannan var blek, men ögonen lyste som sol.

Brinnande bad jag, bad för farkär och mor, / bad för åker och gruva, för folk och getter och kor.

Knäböjd jag låg, då lades en hand på min arm. / Staffan stod hos mig, hans stämma var stilla och varm:

«Unga min syster, din kind är för blomstrande skär. / Mången har rört vid din själ med blickar av syndigt begär.

Ormen smyger bland rosor i jungfrunes själ. / Endast den himmelske brudgum kan trampa den under sin häl.

Unga Eva, släpp honom in i dag i ditt paradis! / Kom, jag vill röja hans väg med ordets tuktande ris.»

Munkar och ynglingar stödde mig, viskande ömt. / Synder jag sade, synder som endast jag drömt.

Bikten var fullgjord. Stapplande slet jag mig ut. / Skymningen skalv av blåst och psalmer och tjut.

Syntes ock kvinnor, häxor lika, som ryckte sitt hår, / flängde sin hud med spö, så lemmarna dröpo av sår.

Rysande steg jag till härbärgets loft på darrande knän, / fann mig i mörkret en bädd och domnade hän.

Då kom vinden, rosenvinden, törnevinden, stormande sträng, / sprang uppför trappan och rev åklädet bort från min säng.

Gud var i stormen, hans anda slog mig saligen döv och blind. / Havande vart jag av nattens vind.

Årsmot nalkas. Vårfrun hörde var röst, / gav oss en flödande vår, en rik och dignande höst.

Soten är slocknad. Mjällvit och djup ligger snön, / hyttorna lysa skrindornas vallfärd på sjön.

Kyndelsmässa, kyrkogångsmässa, tänd dina ljus, / visa mig vägen upp till Guds hus!

Sonen av natt och anda jag bär i mitt fång. / Lång och ensam och mörk är min kyrkogång.

Åter står jag i koret för Gudsmoderns bild. / Stilla hon tronar, ser på mig systerligt mild.

Jungfru var jag, synderska nämns jag i dag. / Helga Guds moder, jag bävar, men säg: Vart du kallad som jag?

Pilten jag lägger ner på ditt sköte, o, tag / allt vad jag äger, i dag, på din kyrkogångsdag.

Turturduvor och unga duvor bär jag ej fram, / endast en gudson åt jungfrun av Davids stam.

Saliga jungfru, du som var moder själv utan man, / är det jag födde en synd, eller är det som Han?

Broder Staffan i Gudsberga er en historisk person, bortsett fra at senere tider med rik fantasi har knyttet en mengde sagn til ham. Han må ikke forveksles med protomartyren Stefan fra Apostlenes gjerninger, med den rent legendariske stalldrengen med samme navn hos kong Herodes eller med den Stefan som på 1000-tallet virket som apostel i Hälsingland, selv om folketradisjonen iblant har forvekslet dem med hverandre. Stefan i Gudsberga levde mot slutten av middelalderen, ved overgangen fra katolsk til protestantisk tid.

Stefan var den første abbed i Gudsberga eller Husby kloster i Dalarna i 1487, da det finnes et brev utstedt i hans navn, hvor han kaller seg «Broder Helge Staffen», noe som synes å vise at han allerede i levende live gjaldt for hellig.1

Han synes å ha fått helgenry kort etter sin død. I et brev fra den 1. mai 1515 sier en dame i Aspeboda sogn at hun skal skjenke jordegods til Gudsberga kloster «thee helge treefalloghet, iomfrw Marie, Sancto Bernardo och helge Staphan til loff, hedher och æro». Her likestilles altså munken Stefan med Guds mor Maria og med den hellige Bernhard av Clairvaux, cistercienserordenens store skikkelse. Selv om man ikke synes å ha foretatt noen forberedelser for hans helligkåring, synes han likevel å ha fått den æra som det innebar at hans relikvier ble skrinlagt. Olaus Petri taler nemlig i 1528, naturligvis med misbilligelse, om de skrinleggingene som ennå i manns minne hadde skjedd i Vadstena (Katarina), Skänninge (Ingrid), Västerås (David) og i Husby (Stefan). Ettersom man vet at Katarina ble skrinlagt i 1489 og Ingrid i 1506, kan man anta at Helge bror Staffans skrinlegging skjedde på samme tid.

Noen samtidig skildring av Helge bror Staffans liv og virke eksisterer ikke. Johannes Vastovius har i sin helgenkrønike Vitis Aquilonia («Det nordiske vintreet»), som ble trykt i 1623, et kapitel om Helge bror Staffan, eller, som han sier, Stephanus. Han skal ha profetert om det lutherske kjetteriets innføring og katolisismens utrydning og ha levd et asketisk liv. Vastovius daterer hans død til 1510.

I nyere tid har historikerne veiledet av de fortsatt levende folkesagnene kommet med fyldigere opplysninger om Stefan og den kulten som var ham til del. Man knyttet til Stefans person stenen i grönan dal og den innskriften som finnes på denne steinen. «Stenen i grönan dal» forekommer første gang i en vise som ble diktet på slutten av 1500-tallet av presten Jesper Markusson. Ifølge denne visen har det tidligere på grensen mellom Jämtland og Norge stått en stein med innskrift i runer, som forutsier at når svenskene begynner å etterape utenlandske skikker, nidinger overtar makten og kirkene blir vanhelliget, da skal steinen falle omkull. Historieskriveren Johannes Messenius, Markussons samtida, nevner samme stein og påstår at dess innskrift ble risset inn av helsingenes apostel Stefan. Imidlertid kan Messenius ha overtatt denne opplysningen fra en folkelig tradisjon som har forvekslet Stefan fra Gudsberga Moster med Stefan Hälsinglands apostel. Opprinnelig kan nemlig Helge bror Staffan ha vært regnet som spådommens opphavsmann. Man påstår rent av at Helge bror Staffan forutsa sitt klosters kommende undergang. Ifølge Rabenius, som skrev i begynnelsen av 1700-talet, gikk det mange sagn om Stefan i Husby sogn. Etter klosterets oppløsning gjennom Gustav Vasa skal han ha levd som en vagabundus, det vil si en omvandrende munk, og uroet allmuen med sine dystre spådommer. Klosteret skulle etter ham ha blitt kalt «Helge Staffans kloster».

Om flere av de spådommene som er knyttet til Stefans navn, gjelder det at de er spredt over størstedelen av Europa og i alminnelighet stammer fra brytningstiden mellom katolsk og protestantisk tro, en tid da folk ofte kjente seg uroet og villrådige og henga seg til dystre fremtidsvarsler.

Etter at reformasjonen var innført i Norge, oppsto det av og til sagn om at denne store kirkelige omveltningen hadde vært forutsagt av en from mann. I Bergen visste man således i henhold til Absalon Pederssøn Beyers vitnesbyrd å fortelle at en «gudfryktig og from munk endog i Pavedømmet sa at det skulle skje en forandring på religionen og at de staselige bygningene på Kommunen bak Slottet skulle brytes ned».2

Omtrent likedan, bare noe mer utførlig, lød et sagn i Trondhjems stift, som Peder Claussøn har bevart. Han skriver: «For omtrent sytti år siden var det i Tuterøens kloster [Tautra] en munk, hellig broder Staffen. Han spådde mye i sin tid både om religionens forandring og om Domkirkens brann og forfall og om klostres og munkers ødeleggelse og om deres «Communs og Sacristis Berøvelse», om byggingen av Steinvikholm slott og annet slikt som siden har gått for seg. Samme broder Staffen kunne ikke like at noen doblet, men der hvor han kom og så at noen spilte kort eller terning, da gråt han, og der hvor han kunne, tok han terninger og kortspill fra dem og kastet dem på ilden».3

«Hellige broder Staffen» var imidlertid ikke en norsk, men altså en svensk klostergeistlig. Men det er ikke noe i veien for å anta at han kan ha oppholdt seg en tid på Tautra («Tuterøen»), om ikke akkurat på den tiden som angis av Peder Claussøn, for dette klosteret tilhørte i likhet med Gudsberga også cistercienserordenen.

At den norske og svenske Stefan er en og samme person, blir tydelig av at Stefan også i Sverige fremtrer som profet.4 Hans spådommer synes å ha vært særlig yndet blant bøndene og forekom på folkemunne ennå lenge etter reformasjonen. Et merkelig eksempel på det kjennes fra den såkalte Kalmarkrigens tid. Da det i 1611 ble sendt en speider fra Norge inn over den svenske grensen, hørte han bøndene i Värmland fortelle «at nå ville den gamle krønikebok gå for seg som hellige Broder Staffen har gjort, at i de siste dager skulle det komme en herre i Sverige, skulle hete Carolus, og han skulle sleske seg inn som en rev, han skulle føre et levnet som en løve, og han skulle jages ut som en hund, og i hans tid skulle det falme mye blomster i Sverige».5 Denne spådom er en gjenglang av de kjente ord om pave Bonifatius VIII (1294-1303) (intrabit ut vulpes, regnabit ut leo, morietur ut canis) som tillegges hans forgjenger, den hellige pave Celestin V (1294-94), som la ned sitt embete i 1294.

Den hellige Stefan har ingen kjent minnedag, men i Sverige feires den 24. september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalenderen.