Johannes Paulus II in memoriam

Av Anders Piltz, Signum


Så har då en lång passionshistoria, bevittnad av hela världen, avslutats. Påven Johannes Paulus II, Karol Wojtyla, har fullbordat sitt levnadslopp och gått till historien.

Samtidigt har en av de sista personerna som deltog i och påverkade utgången av Andra Vatikankonciliet (1962-65) gått ur tiden. Han såg sig som ansvarig för att konciliets beslut omsattes i praktiken. Wojtyla deltog i alla fyra sessionerna och gjorde betydande insatser i debatten om religionsfriheten, där han hävdade att kyrkan måste bevilja andra den frihet som hon själv gör anspråk på för egen del. Ingen akt är så intim och undandragen andras överinseende som trosakten.

Utan tvivel kommer han att bli ihågkommen som en av de stora i påvedömets historia. Kanske får han rent av tillnamnet den store liksom sina föregångare Leo I (440-461) och Gregorius I (590-604). Sällan har en så mångsidigt begåvad personlighet beklätt det övermänskligt svåra uppdraget som Petri efterträdare.

Hur sammanfattar man ett liv?

Man kan börja i det yttre. Under nazitiden hade han arbetat i ett stenbrott och på en kemifabrik och läst teologi i hemlighet. Han var poet, skådespelare, idrottare, församlingspräst, filosofiprofessor och blev till sin egen och världens häpnad utsedd till påve 1978, medan han använde tiden i konklaven till att läsa en filosofisk analys av marxismen, ett på den tiden högaktuellt ämne. Att han kom från ett land bakom järnridån bidrog till Murens fall, enligt intyg från en vittnesgill bedömare, Michail Gorbatjov, och man kan bara spekulera över konklavisternas avsikter med detta okonventionella val. Var politiska biavsikter med i leken?

Att Wojtyla hade de intellektuella kvalifikationerna för uppdraget var obestridligt. Det var också känt att han var högt uppskattad av påven Paulus VI, som utnämnde den då bara fyrtiosjuårige ärkebiskopen av Kraków till kardinal år 1967. Som påve gjorde han över etthundra utlandsresor och besökte mer än hundratrettio länder - inklusive Skandinavien 1989. Han innehade rekord i publika framträdanden, mer än 400 miljoner människor mötte honom live under hans resor runt om i världen och han höll tiotusentals tal och predikningar under sin långa ämbetstid, mot slutet framförda med alltmer försvagad röst.

Ingen människa i mänsklighetens historia har blivit sedd och känd av så många. Han väckte en oerhörd entusiasm där han drog fram och firade mässan inför hundratusentals människor. De älskade predikanten Wojtyla, fast de kanske inte alltid lyssnade så noga på innehållet i hans predikan. Budskapet var inte strömlinjeformat: det gällde människans värdighet och okränkbarhet från första ögonblicket till det sista. I fråga om sexualmoralen medgavs inga kompromisser mellan kyrkans oböjliga hållning och tidsandan.

Vid sitt tillträde 1978 var han känd bara av ett fåtal utanför sitt land och då mest som filosof, professor i etik i Lublin och en av Polens mer bemärkta tänkare. Han hade disputerat på fenomenologen Max Scheler i ljuset av den thomistiska metafysiken. Hans inriktning låg på människans ontologiska konstitution som person, som en varelse i vardande, som gestaltar sitt liv och förverkligar sig genom sina medvetna val och handlingar. Människan, självstyrande innehavare av sin egen person, uttrycker sig genom kroppen. Uppdraget att utöva överhöghet över kroppen är det fundamentala elementet i människans frihet. Hon bör förhålla sig till det som händer i och med kroppen som ett utövande av sin suveräna frihet.

Att detta inte var tom teori visade sig under hans egen utdragna kamp mot kroppens förfall i slutfasen av detta pontifikat. Själva sjukdomen gav honom en möjlighet att med nästan plågsam tydlighet predika personens värdighet bortom funktionerna och prestationerna.

Troligen är encyklikan Veritatis splendor från 1993 det mest representativa dokumentet som denne påve satt sin signatur under. Han arbetade länge tillsammans med sina medarbetare på texten, och utan tvivel uttrycker den hans egna hjärteangelägenheter. Han pläderar med eftertryck för att det som är gott för människan är något objektivt och överindividuellt, att det finns en objektiv sanning och att den sanna friheten inte består i en godtycklig valfrihet utan i möjligheten att leva det goda, det rätta och det sköna. Kyrkans martyrer och tyrannernas fall är de mest effektiva argumenten mot påståendet att sanningen är något relativt. Påven ville visa medelvägen mellan två filosofiska ytterligheter: tesen att människan antingen är absolut fri i en absurd frihet (nihilistisk existentialism) eller att hon är en radikalt ofri lekboll för massans och miljöns påverkan (olika varianter av materialism och postmodern filosofi). Omtolkningen av Guds bud till enbart en fråga om känslor (jag gör det som känns rätt för mig just nu) var för Wojtyla ett katastrofalt misstag, som dömer vuxna människor till livslång pubertet och hindrar dem att växa till det de är ämnade att bli. Den starkare kan alltid motivera sina intressen just så: de är sanna för honom i det ögonblick han vill förverkliga dem. Den svagare får betala priset - i samhället, mellan folken, i en familj.

Han hade sett tre människofientliga system födas och dö inför sina ögon: fascismen, nazismen och stalinismen. Mot detta ställde han evangeliet som den enda framkomliga vägen till frihet, det enda barmhärtiga sättet att leva på. Han skrev 1993: Ingen billig syndaförlåtelse, erbjuden av välmenande filosofier eller teologier, kan göra människan verkligt lycklig. Bara korset och Kristi, den Uppståndnes, härlighet kan skänka samvetet frid. Det är ett misstag att tro att människans sanna natur är den fallna naturen. Människan kan växa ut över sig själv och hennes verkliga potentialitet förverkligas genom Kristi nåd.

Vilket ögonblick i denna enastående människas liv kommer att göra starkast intryck på eftervärlden? Kanske scenen vid Klagomuren i Jerusalem år 2000, när han stack in en bön om förlåtelse för kristenhetens sekler av övergrepp på judarna, sina äldre bröder. Eller Assisi 1986, när han samlade företrädare för världens olika religioner i bön för freden. Eller kanske när han i fängelset besökte Mehmet Ali Acga, mannen som försökte mörda honom på Petersplatsen i maj 1981 och som han förlät av hela sitt hjärta.

Wojtyla trodde på humanum, det mänskliga i människan, den guldmyntfot som gäller överallt och förenar alla människor av god vilja och alltid möjliggör ett samtal, oberoende av religiösa eller filosofiska åsiktsskillnader. Samtidigt återkom han ständigt till ett ord ur Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes (22): människans mysterium klarnar först i ljuset av det människoblivna Ordets mysterium. Blott i Jesus Kristus blir det uppenbart vad som är meningen med vår korta tid här på jorden.

Johannes Paulus II drömde om att Bergspredikan skulle gälla i sin oinskränkta vidd: att människan inser att Guds bud är ett objektivt skydd för hennes värdighet som Guds avbild, inte ett utifrån kommande tvångssystem som hindrar individens utveckling.

Påven Wojtyla var en av sin tids få verkliga ledargestalter, en profet som sade det han menade behövde sägas, vare sig någon ville lyssna eller inte. Karol, mannen från stenbrottet, vägrade ge upp visionen om den okränkbara människan skapad till Guds avbild.

Världen har blivit en profet fattigare.

av Webmaster publisert 18.04.2005, sist endret 18.04.2005 - 12:04