Troskongregasjonen og Dupuis

Ledaren för Vatikanens troskongregation försvarar sig mot kritiken att han skulle ha ifrågasatt renlärigheten hos en av vår tids främsta teologer.

Det rapporterades nyligen att Vatikanens troskongregation ifrågasatte renlärigheten hos den franske teologen och jesuiten Jacques Dupuis, som undervisar på Gregorianauniversitetet i Rom. Kontroversen skulle handla om Dupuis syn på förhållandet mellan kristendomens syn på Kristusgestalten och den religiösa pluralismen. Troskongregationen skulle ha bett Dupuis klargöra vissa frågor i sin senaste bok med titeln Towards a Christian Theology of Religious Pluralism.

Frågan är av oerhörd betydelse eftersom det normala i framtiden säkert blir att kristna lever tillsammans med anhängare till andra religioner. Den grundläggande frågeställningen är: är alla religioner lika bra eller bör alla ickekristna bli kristna? Dupuis har väckt uppmärksamhet eftersom han försöker tolka de ickekristna religionerna med respekt ur kristen synvinkel men utan att underminera den kristna övertygelsen att det är Kristus som är den enda vägen som kan leda människor till gemenskap med Gud. Dupuis, som är 74 år, har tidigare undervist i Delhi och har alltså personliga erfarenheter från Asien av religiös pluralism. Han vill skapa en "pluralismens teologi" och menar att det är Guds vilja att det finns ickekristna religioner, och att man kan vara kristen och samtidigt erkänna andra religioner.

Dupuis bok har redan väckt stor debatt i flera länder med röster både för och emot Dupuis pluralismteologi. När de första uppgifterna om att Troskongregationen undersökte Dupuis teologi kom, skrev den berömde österrikiske kardinalen Franz König ett uppmärksammat försvar för Jacques Dupuis i den engelska katolska tidskriften The Tablet i januari ("In defence of Fr Dupuis", The Tablet 16 January 1999, 76-77). Där skrev han att han inte visste vilkafrågor som kongregationen bett Dupuis klargöra, men att "för den breda allmänheten är denna typ av handlande från Troskongregationen en alarmklocka". "Detta fall är säkert ett tecken på att misstro och misstänksamhet breder ut sig om en teolog som handlar utifrån höga ideal och som har stora förtjänster i den katolska kyrkans tjänst." König skrev också att Troskongregationen hade ingripit "för hastigt" mot Dupuis. Königs kritik fick stor genomslagskraft och uppmärksammades också i svensk press.

Ratzinger har nu (enligt nyhetsbyrån ANSA) skrivit ett brev till König och sänt en kopia till Tablet, där han skriver att han står frågande inför att König anklagar Troskongregationen för "kolonialism och arrogans" och för att inte handla i enlighet med det andra vatikankonciliet (1962-1965, som drog upp riktlinjerna för den katolska kyrkans verksamhet i den moderna världen) och Johannes Paulus II:s undervisning. König riktar enligt Ratzinger "allvarliga anklagelser mot kongregationen".

Ratzinger svarar att det kanske är König som har ingripit "för hastigt" I själva verket, skriver Ratzinger, har kongregationen använt den mest diskreta metoden i fallet Dupuis, och tillägger att det inte är troskongregationen som har offentliggjort händelserna. Ratzinger skriver att publiciteten kring fallet inte bara skadar pater Dupuis utan bägge parter. Kongregationens avsikt, skriver Ratzinger, var bara att be teologen förklara sin ståndpunkt tydligare på några punkter. "En viss form av publicitet" har istället gett intrycket att Dupuis var misstänkt för att "strida mot kyrkans lära."

Vad som undgått många är att för några månader sedan publicerade de italienska jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica en artikel av jesuiten Giuseppe De Rosa, som berömde Dupuis senaste bok men bad honom återkomma för att klargöra några viktiga frågor som enligt artikelförfattaren förblev obesvarade. Artikelförfattaren hör till samma jesuitorden som pater Dupuis, och jesuiterna ger också ut tidskriften Civiltá Cattolica i samråd med Vatikanen. De Rosas inlägg har alltså formulerats i kontakt med både jesuitorden och Vatikanen. Dupuis får inte själv uttala sig om vilka frågor kongregationen riktat till honom, men säkert ligger de nära frågor som alltså redan lagts fram i form av en stillsam och respektfull debatt i jesuiternas egen tidskrift. Artikeln kan vara en direkt följd av Troskongregationens handlande men har säkert åtminstone skrivits med dess goda minne. Avsikten var säkert att låta Dupuis, som själv är jesuit, svara på frågorna i samma tidskrift i sinom tid.

De frågor som Giuseppe De Rosa pekar på kretsar kring tre grundläggande frågor i kristendomen, där han menar att Dupuis inte är tillräckligt tydlig. Det handlar om ifall Jesus och kyrkan verkligen behövs och om på vilket sätt man som kristen kan mena att Guds Ande är verksam i andra religioner. Hur man svarar på dessa frågor beror naturligtvis på vad man menar med kyrka, den Heliga Anden och Kristus. Frågorna rör varje kristen och hans eller hennes ickekristna omgivning. För omvärlden är det viktigt att dessa frågor besvaras med stor precision av forskarna och att det sker utan att polemiska tongångar blandas in i onödan.

Men så har inte fått ske. Ett sakligt klargörande har framställts som en klappjakt på kättare. Svensk press har talat om "misstänkliggöranden och fördömanden" och att den katolska kyrkan måste "förbättra den interna dialogen", trots att vad som höll på att ske var uppenbarligen just en lågmäld men ytterst seriös dialog. Man kan bara hoppas att den osakliga publiciteten inte har satt käppar i hjulen för denna viktiga dialog som uppenbarligen redan hade påbörjats.

Det är inte så konstigt att Ratzinger beklagar att denna osakliga publicitet har underblåsts av en respekterad kyrkoledare som han själv beskriver som en gammal vän. Ratzinger har nämligen själv bemödat sig om att modernisera Troskongregationens rutiner för att dess verksamhet skall fungera som ett stöd och inte bara handla om att "brännmärka" vad som strider mot den traditionella kristna tron. Ratzinger vill att omdiskuterade teologer skall få möjlighet att försvara sig och verkar också för att kongregationen skall verka aktivt för att stimulera till klargöranden av svåra frågor.

Troskongregationen är arvtagare till Inkvisitionen, som grundades på 1200-talet för att bekämpa irrläror. 1908 föll namnet Inkvisition (Undersökning) bort och ersattes av "Sant'Uffizio" (Det heliga kontoret). Det var påven Paulus VI som 1965, mot slutet av det Andra vatikankonciliet, gjorde om Sant'Uffizio till den moderna Kongregationen för trosläran. Den har ännu till uppgift att värna om den kristna trons renhet. Men, som Paulus VI skrev, "Idag värnar man bäst om tron genom att främja trosläran." Troskongregationen har alltså därför idag en mer aktiv och positiv roll och fungerar inte bara som en fördömande domstol. Ett av många uttryck för det är den internationella teologkommission som låter Troskongregationen samråda med framstående teologer från hela världen i aktuella frågor. Just förhållandet mellan kristendomen och andra religioner har varit föremål för denna kommissions arbeten under flera år vilket resulterade i ett dokument som också getts ut på svenska.

Inte ens på den mörka medeltiden var det så enkelt att skurkarna alltid satt i den elaka inkvisitionen medan teologerna var oskyldiga offer. Den danske folklivsforskaren Gustav Henningsen skriver i senaste numret av Signum om färska rön om häxförföljelserna. Inkvisitionen, skriver han, var rätt skeptisk till häxfenomenet över huvud taget, medan samtidens teologer hängde på modet och utvecklade en hel häxlära. Henningsen skriver: "Om inkvisitionen hade gått med på teologernas antaganden kunde den ha startat en verklig häxholocaust i de katolska medelhavsländerna, men historien visar något annat - att inkvisitionen faktiskt blev häxornas räddning" (Signum 2/1999, 33).

Till bilden hör att kardinal Franz König, tidigare ärkebiskop av Wien och en av den katolska kyrkans mest respekterade ledare i modern tid, idag är drygt 94 år gammal och kanske inte är helt medveten om hur Troskongregationen fungerar idag. Den bild König målade upp påminner nämligen mest om en Inkvisition som inte längre existerar. Vad som var på gång när pressen fick nys om kontakterna mellan Troskongregationen och Dupuis var ett exempel på Troskongregationens moderna sätt att arbeta. Ratzinger menar att hans kongregation inte alls begått det misstag som König skriver om, nämligen att sprida misstänksamhet. Däremot kanske man kan undra om inte Troskongregationen har begått ett annat misstag som König inte alls nämnde i sin artikel, nämligen att tro att någonting kan ske i dagens värld utan att det kommer till pressens kännedom. Kanske hade missförståndet kunnat undvikas om kongregationen varit mindre diskret och i stället gått ut med fullständig information från början enlig! t principen att "anfall är bästa försvar." Då kanske det hela hade blivit till en öppen teologisk konferens, något som inte alls är lika spektakulärt som hemliga brev från Inkvisitionens arvtagare.

Det grundläggande problemet hänger ihop med att den katolska kyrkan trots allt håller fast vid sin övertygelse om att den kristna tron inte är något som var och en snickrar ihop efter tycke och smak. Ändå ställs den oföränderliga och gemensamma tron inför utmaningar när den skall formuleras i nya sammanhang. Då är det oundvikligt att det uppstår nya frågeställningar som måste redas ut. I den moderna världen tvingas den katolska kyrkan handskas med sådana klargörande diskussioner på nya sätt. Det gamla sättet var att reda ut frågorna i tystnad och diskretion. I det moderna samhället är frestelsen stor att göra sig bred i media genom att måla fan på väggen. Utmaningen är att förena öppenhet och enhet.

Vatikanradions skandinaviska program/OB/1999-03-22 Lyssna på http://www.wrn.org/audio/sca_1.ram

KI - Katolsk Informasjonstjeneste (Oslo)